Jag tycker att alla hästbloggar någongång måste lägga upp hästens bön, för den är  så fruktansvärd fin och bra. Jag hade en planch med denna på väggen när jag var mindre, älskar den verkligen. Speciellt de två sista verserna. Jag vet att Lasse inte kommer leva för alltid och när den dagen kommer så ska det vara som i den sista versen. Jag har tänkt på det i många år nu, typ för att det inte ska bli lika jobbigt. Jag har hört att om man ofta tänker sig in i en händelse, blir det lättare att hantera det när det väl händer. Jag tänker leda honom hela vägen till Trapalanda. Och ja jag gråter lite nu, men det gör jag nästan alltid när jag tänker på det <3

Tag mig ej från min moders sida
när som nyfött föl jag går.
Vänta med att på mig rida
till mitt fjärde levnadsår.

På min rygg skall jag dig bära
i galopp - på solskensritt.
Men tillbaks till stallet, kära,
låt mig då få gå i skritt.

Ge mig foder, rykt och vatten.
Ha tålamod om jag är stygg.
Och i kalla vinternatten
lägg ett täcke på min rygg.

Rengör sadel, träns och rem.
För ej oljud i mitt stall
- tänk på att det är mitt hem.
Stäng min dörr mot vinden kall.

Jag vill leva för dig bara,
om min bön du nu förstår.
Då skall jag för alltid vara
din bästa vän i många år.

Och när min levnads slut är nära
tag mitt liv med varlig hand.
Led mig sista biten, kära,